Diana Träning

Att tävla i StrongWoman

Ungefär två veckor innan helgens event bestämde jag mig för att ställa upp Tyngre StrongWomanChallenge.
En tävling som anordnas av Tyngre och Swedenbarbellclub på självaste Tyngre Classic.

Träning med Farmers Walk

För mig har alltid Tyngres tävlingar inneburit tävlingsfärg, höga klackar och små trikåer iform av diverse -Fitnessgrenar. Så var ju även fallet i år. Men i år öppnade dem upp hela helgens event med en tävling som faktiskt kunde vara något för mig. Att vara stark.

En tävling som inte mäter utseende eller utstrålning, utan faktisk tung jädra träning. På en scen.
Strong (Wo)Man går ut på att lyfta otympliga saker som väger väldigt mycket. Ofta med förlyttning. Ibland med repetitioner.

Vi fick veta att tävlingen är öppen för alla och att efter de två första grenarna skulle de bästa 8 gå vidare till resterande grenar. Dessa första två var StockLyft och FarmersWalk. Eftersom jag har hand om TryggaFitness och dess utrustning fanns det därför inte mycket tvivel innan jag köpte in detta till gymmet. Inte enbart för tävlingen självklart, utan också för att jag vet att sporten som sådan är på uppsving och för att jag vill uppmuntra människor (kvinnor framförallt) att våga lyfta tyngre. Dessa blev såklart också finalgrenarna i vår egen “Bromöllas Strongest”-tävling. En tävling som korade Emelie Johnsson till vinnare – och som också blev min teamkamrat i helgens event.

Livrädda men taggade på sista passet innan tävling. 

Det tränades en del inför detta, men absolut inte mycket. Ca en vecka innan tävlingen lyckas jag stuka tummen och får därför begränsa mig i träningen som involverar just tummen. (Vilket är i princip allt) men jag bestämde mig trots allt för att försöka. För att våga. För att göra.

Domaregnomgång

Väl på plats fick alla tjejer och våra coacher en genomgång av reglerna, startplatserna och upplägget inför tävlingen. Dem berättade att Eliten som tävlat många gånger börjar sent samt att oss nybörjare fått en tidig startplats, eftersom dem inte har någon aning om var vi ligger. Självklart är jag först ut. – Detta kan man välja att se på med besvikna ögon, eller att helt enkelt odla horn och bestämma sig för att “visa dem!” att dem har fel!

 


Efter att ha värmt upp backstage och fått tröjor var det dags att gå in. Först(!)

Farmers Walk- reglerna gick ut på att bära väskorna så länge som möjligt (ingen tid) och komma så långt som möjligt på en bana som var 20 meter innan vändning. Starten går och jag plockar fram hornen och bara går!

Jag kommer in vid 2.01

Och jag kommer långt. Riktigt långt! Jag går förbi min kvinnan jag möter både en och två gånger. Tillslut börjar huvudet att svaja lite (glömde nog bort att andas.haha) Sätter ner väskorna och får höra att jag kommit 82,1 meter!
Strax efter mig är det Emelies tur och hon kommer lika långt och en decimeter till!

När resten av startfältet går upp ser vi hur dem tappar efter 40 meter, efter 60 meter, efter 40 osv osv… Vi tittar på varandra och inser nog inte riktigt hur jädra bra vi faktiskt var. Tills vi ser resultattavlan och förstår att Emelie är på andra plats och jag på tredje! Helt jädra otroligt!

Nästa gren är stockpress och då ligger alltså Emelie på andra plats och jag på tredje! Av ALLA!


Jag hade bestämt mig för att testa på 70 kg en gång – skulle man faila så finns alltid 55 kg som jag tränat på tidigare. Ett rep på 70 kg slår nämligen alla på 55 kg.
Men i denna grenen funkar ingenting. Stocken känns tung som bly och betydligt mycket tyngre än känslan som varit hemma. Idén om 70 kg lade jag ned direkt, men även 55 kg var SÅ tung. Jag kämpade och fick till slut bara ett godkänt lyft.

Emelie briljerar och får två stycken godkända.

Efter detta sneglar jag på resultatbilden en gång per minut innan jag plötsligt insér att jag hamnar precis utanför de 8 som får gå vidare till resterande grenar. 1,5 poäng för lite och således en niondeplats. Snacka om att snubbla på målsnöret… Placeringen är oviktig för mig, men om jag hade tagit vidare och fått testa på Alla grenarna hade detta varit en vinst för mig, så självklart kändes det lite bittert. Men lyckan är ändå att se att Emelie klarar sig och får fortsätta! Adrenalinet fortsatte då att pumpa för att heja fram vår tjej! Helt otrolig insats gjorde hon och slutade till sist på en sjunde plats.

De följande grenarna var Dra bil, gå med 200 kg OK och Atlasstenar på 70, 80, 90, 100 och 110 kg. Sjukt häftiga grenar och Emelie körde så otroligt bra!

Sent på kvällen, när allting var klart var det prisutdelning. Vinnare av hela skiten blev fantastiska Martina Andersson från Kristianstad Strongman. En fantastisk kvinna med en kropp av stål som sprang med oket på 8 sekunder! 😀 Stort Grattis till henne.

Medalj!

Hela gänget med starka kvinnor. 

Detta var en upplevelse utan dess like som jag ABSOLUT kommer göra om. Det är första gången jag någonsin tävlar i någonting och hela upplevelsen kring att träffa atleter som varit instagramidoler under många år, träffa människorna bakom Tyngre, coacher som gjort detta i många många år och för en kväll bara få andas magnesium och svett i sin adrenalinkickar var helt fantastiskt. Jag kan verkligen rekommendera ALLA tjejer att testa på denna sortens träning. Och är ni sugna får ni mer än gärna hänga på nästa år.

Jag kan säga såhär.. Jag har hittat min sport. Och nu får alla se upp – ‘Caus i’ll be back! 😀



Kost och mat

Vegansk sötpotatislasagne

Över fem veckor har gått av projekt #tvåveckorsvegan och jag fortsätter… Helt enkelt för att jag mår så ruskigt bra. Hyn, magen, energin, matlagningslusten! Ibland slinker det ner ost i matdagboken, men för det mesta så blir det veganskt så långt det går.

I veckan testade vi på att göra SötpotatisLasagne. Helt vegansk. Och resultatet blev fantastiskt.
Förbered inhandlingslistan i veckan och gör denna goding på en helg när du har tid. Den tar ca 3 timmar.

RECEPT SÖTPOTATISLASAGNE

Du behöver:

  • Veganska lasagneplattor (Finns i bönvariant från Risenta om man vill öka på proteinmängden)
  • 2 paket krossade tomater
  • 2 gula lökar
  • Vitlök
  • Grönsaker efter smak. (Jag använde 2 paprikor, ett paket champinjoner, 3 morötter)
  • 1 paket Spenatblad
  • 2-3 dl naturella cashewnötter
  • Bjäst (En näringsodlad jäst som finns att beställa online eller i välsorterade mataffärer)
  • 3-4 sötpotatisar
  • 6 tomater
  • Salt, peppar, basilika och andra kryddor efter smak
  • En mixer
  • En djup ugnsform samt en gryta med lock. (Gärna gjutgärn)

CASHEWNÖTSPASTA:
Denna används som “ost” i lasagnen. Blötlägg cashewnötterna minst 30 minuter och låt sedan rinna av. Släng ner nötterna i en mixer tillsammans med 1,5 tsk bjäst, salt, vitlökspulver, peppar och ca 1 dl vatten tills smeten blir som klister.

Fyllning 1: SÖTPOTATISMOS: 
Skala och hacka sötpotatisen i små bitar. Koka upp tillsammans med salt och några droppar olja.
När potatisen är mjuk häller du av vattnet och mosar tills du fått en len smet.

Fyllning 2: SAUTERADE GRÖNSAKER:
Grovhacka två gula lökar och släng ner i en gjutgärnsgryta med lock. Tillsätt 1,5 dl vatten och låt koka under lock på hög värme under ca 20 min. Tillsätt resten av dina grönsaker och krydda med salt, peppar och pressad vitlök / vitlöspulver. Sänk värmen till medel och låt puttra ca 10 min till. Addera till sist en hel påse med spenat och rör runt. Låt puttra i ca 5 minuter till. (Smaka av med kryddor. Det skall smaka rejält då resten är relativt “milt”)

TOMATSÅS: 
Koka upp 2 paket krossade tomater tillsammans med två pressade vitlöksklyftor, salt, peppar och rejält med basilika och kanske lite oregano. Om du vill tillägga lite sötma kan du finhacka några dadlar och lägga ner.

LASAGNEN:
Lägg ett lager med tomatsås i botten, täck med lasagneplattor och därefter klicka ut och platta ut ett lager med sötpotatismos. Varva likadant en gång till och högst upp lägger du ett lager lasagneplattor, alla dina härliga suterade grönsaker och hälften av osten. Till sist lägger du ett sista lager plattor, det sista av potatisen och täcker med skivade tomater, det sista av osten och toppar av det hela genom att strö ännu mer bjäst ovanpå.

Grädda med folie i ugnen på 220 grader i 40 minuter. Ta sedan av folien, sänk värmen till 200 och “rosta” toppingen i ca 10 minuter till. När färgen är gyllenbrun och det bubblar i sidorna är den klar.
Låt vila ca 10 minuter innan servering.

Smaklig måltid!!! (Och kom ihåg – Man behöver inte vara “vegan” för att äta mer grönt ;-))

 



Kost och mat Om Diana

Min första vecka som RookieVegan

Dem som känner mig skulle nog beskriva mig som en träningsglad tjej som älskar mat. Och in perticulare Kött.

Jag är en sucker för röda stekar och är uppvuxen som jägardotter i norrland som i principt levt på ren och älg.

Jag har aldrig riktigt förstått mig på vegetarianer eller veganer och deras val att “välja bort” så mycket. “Göra det så krångligt för sig”. Jag har respekterat dem. Självklart, men aldrig i min vildaste fantasi haft en tanke på att det skulle vara något för mig. Jag som älskar min stek så mycket.

Men så för en dryg vecka sedan tipsade en god vän till mig om en dokumentär som heter “What the Health” – och när jag några dagar senare slår på den på Netflix finner jag mig själv gapa till allt samman.

Visst har man sett många filmer om hur otroligt illa djuren behandlas, men detta rörde något annat. Nämligen vår hälsa. Om hur vi som människor faktiskt påverkas av köttet, charken, mjölken, mejerierna och de sjukdomar och antibiotika vi faktiskt får i oss av detta. Om hur det kanske egentligen inte ÄR så naturligt för oss att stoppa i oss allt det där – och om hur diabetes, hjärt- och kärlsjukdomar ofta… Väldigt ofta kan härledas bak till just vår kost.

Det här fick en annan innebörd hos mig.

Sambon som hängde på efter ungefär halva filmen fick nog en lika stor insikt och efteråt tittar vi på varandra och säger: “Skall vi testa?”

Sedan en tid tillbaka har stress och mycket jobb lett till en sämre kosthållning hos mig och detta kunde vara ett sätt att hitta tillbaka till rutinerna kring matlagning på ett naturligt sätt.

Sagt och gjort. Vi bestämde oss att under 14 dagar endast äta växtbaserad kost. Som veganer.
Dvs inga mjölkprodukter, inga ägg, ingen fisk, inget kött, ingen kyckling.

Vad kan man äta då?
“Sallad” tänker många…

Men SÅ mycket mer! För längesedan har jag förstått att i det veganska och vegetarisk köket behöver man tänka annorlunda kring maten. Komma bort från kött + potatis + sallad och istället tänka på smaker, kryddningar, konsistenser och färg. Åh all denna färg! <3

För oss handlar inte detta test om att plocka bort något utan att istället faktiskt upptäcka nytt, experimentera, utforska, smaka, vara nyfiken.

Det var viktigt för mig att inte hamna i pasta- och mackträsket iom detta experiment och med det sagt så har det öppnat sig en HELT ny värld av fantastisk välsmakande, vitaminproppad kost! Jag känner mig pånyttfödd!

Men Proteinet då?
I Dokumentären var väldigt många av läkarna och experterna överens om att vi klarar oss alldeles utmärkt på det protein som kommer från växterna i kosten och det håller jag med om till viss del… Men när jag räknat på dessa dagar insér jag att det är Väldigt svårt att komma upp i de nivåer som jag personligen gärna ligger på iom min träning och min önskan om att både behålla och bygga mer muskler. Så tills dess att jag blir riktigt haj på de växtbaserade proteinet har jag helt enkelt tillsatt ett proteinpulver som är gjort på soja – och så var det problemet ur världen.

Efter snart en vecka kan jag redan bocka av följande fördelar:

  1. Betydligt billigare mat.
  2. Lusten att experimentera och leka i köket är tillbaka.
  3. Mindre sopor.
  4. Magen fungerar bättre.
  5. Hyn är bättre.
  6. Energin är bättre.
  7. Vi sover bättre, både jag och sambon.
  8. Återhämtning efter både träning och något glas vin är avsevärt bättre.
  9. De naturliga mättnadskänslorna är tillbaka.
  10. Sötsuget som vuxit sig tillbaka hos mig de senaste månaderna är som totalt bortblåst vilket också resulterat i att jag faktiskt gått ner 3 kg.

Jag predikar inte. Jag säger inte att detta är allas väg. Jag vill bara dela med mig av vad en vecka av växtbaserad kost har inneburit för mig. JAG är frekkin’ frälst och tror mycket väl att jag kommer fortsätta med detta framöver. Det jag dock saknar är äggvitan och vem bestämmer att jag inte kan lägga till det framöver om jag vill?:)

Nu återstår ytterligare en vecka – Jag skall försöka dela med mig av en del recept härinne för er som är nyfikna. För maten… Den är allt annat än tråkig. 😉

Blåbärs och ChiaSmoothie

Ingridienser för 2 personer:
-3 msk chiafrön
– 2 dl vatten

– 3 dl mandelmjölk eller annan växtbaserad dryck
– 0,5 dl sojaprotein
– 1 msk nyslungad honung
– 2 dl frusna blåbär
– mandelflarn

– Blötlägg chiafröna över natten i botten av två glas.

– Mixa alla ingridienser utom fröna och häll på blåbärssmoothien på chiapuddingen. Toppa med frusna blåbär och mandelflarn.

– Njut! 



Diana Träning Mentalt Okategorierat

Göteborgsvarvet ur en Rookies perspektiv

Löpningen har varit min halvbekante vän de senaste åren. Vi ses ibland och har trevligt, men längtar inte ihjäl oss efter varandra när uppehållet blir för långt.

Den här våren blev jag dock “tvingad” till att återigen se på löpningen med andra ögon då jag anmälde mig till Toughest Malmö  och sedan pang bom vann två startplatser till Göteborgsvarvet (!)

Efter en sekunds velande beslutades det faktiskt att jag och min vän samt gamle kund Martina såklart skulle springa detta tillsammans i ren “baraförattvikan!”-anda.

Sagt och gjort. De få veckorna vi hade på oss att förbereda oss innehöll en hel del asfaltslöpning för att hitta ett gemensamt tempo som känns bra för en distans som frankly är lite obekväm för oss båda. Men efter att vi en vecka innan loppet springer milen till grannstaden och ler åt resultatet – samtidigt insér att vi faktiskt bara är halvvägs på Göteborgvarvets distans – blir insikterna slående verkliga.

21 km – Det är en rejäl utmaning. Inte bara för kroppen, utan framförallt för psyket.

Vi beslutar oss för att göra det till en rolig grej. Känna på distansen. Ha roligt. Ta del av den “folkfest” som alla talar om.

Och Dagen D är här. 

Vi är extremt peppade och hinner precis till startgruppen i tid. Knappt hinner vi tänka innan vi faktiskt är igång. Vi springer!

Efter drygt första kilometern i havet av människor som hejar och hoppar och klappar möter vi en man med skägg som glatt håller upp skylten: “Mindre än ett varv kvar!” och jag ler från öra till öra. Ja men visst! Så sant! 😀 

Vi springer och det känns bra. Faktiskt riktigt bra. Första 5 km svoschade förbi och när man kände minsta motstånd eller negativ tanke var det precis som om någon i publiken såg – och hejade lite extra. “Fan vad grym du är!” “Det här fixar du!”.

10-km snöret passeras och vi ler åt varandra jag och Martina – Det här går ju över all förväntan! Ingen av oss har sprungit ett lopp som är längre än en mil och nu är allt som händer nu – personbästa.

 

15 km och någon utbrister “Nu är det bara 6 kvar!”  VA?! Det här går ju förvånansvärt lätt.

Men så som en blixt från ovan slår krampen till i Hamstrings och benen förvandlas till cementblock efter 16 km (som också är den längsta distans jag någonsin sprungit) 16-17-18 km var de absolut tyngsta jag någonsin försökt springa i hela mitt liv. Jag kan inte böja på benen och vid ett tillfälle tar jag t.o.m av mig skorna och springer i strumplästen.

“Jag kommer dö. Det här går ju inte”

Smärta.

Men så – på något vis så fortsätter vi. Lunkar, lufsar, går, joggar. Och det släpper. Sista tre km går helt okej och när vi insér att det är EN endaste kilometer kvar är det bara pannbenet kvar. “Jag SKA in i mål!”

Vi kommer in på arenan, underlaget mjuknar, jublen ökar och vi fortsätter, fortsätter hela vägen in…

 

Vi klarade det! Vi fucking klarade det!

Det är knappt att benen bär mig till medaljutlämningen – men detta är den tyngsta medaljen jag någonsin burit runt min hals. Att klara ett lopp som i mina ögon tillhörde “Eliten” – är en makabert fantastiskt vacker känsla.

“Allt är möjligt.” Trots viktuppgång dåligt självförtroende sjukdomar motgångar tvivel

ALLT är möjligt.

Jag vill tacka Göteborg och alla dess underbara människor som under hela vägen gjorde majoriteten av loppet till ett glädjande dansande event. Tack till Martina som var den bäste av kompanjoner hela vägen. Det här är något jag definitivt kommer göra om!

Med vetskapen och erfarenheten i ryggsäcken kan man nu bara träna sig till ett bättre resultat och en om möjligt ännu mäktigare känsla.

Idag lever jag på endorfinerna, min dotters grattiskram och den värkande kroppen som tackar mig för en utmaning som heter duga.

Tack kroppen, för allt du kan.



Diana Träning Kost och mat Okategorierat

“Har du ätit för mycket påskägg i påsk?”

Jag står på löpbandet och springer på mitt gym där jag jobbar. En syn som är ganska ovanlig eftersom jag inte är jättekompis med löpningen och OM jag skall springa så gör jag det mycket hellre utomhus än inne. Men jag har hörlurarna på. Är inne i mitt. Ser att någon pratar med mig och kallar på min uppmärksamhet. Tar av mig lurarna och möt…

-Har du ätit för mycket påskägg i påsk? 
-…

Exakt samma sak hände när jag var hemma i Norrland i påsk med min dotter. Två äldre damer går förbi gården där min pappa bor och dottern frågar om dem vill komma in på fika.
– Nej, vi har ätit så mycket i påsk så vi har blivit så tjocka. Måste gå nu.

Igårkväll slår jag på TV’n och bestämmer mig för att titta på Biggest Looser. Dottern går förbi precis när dem på TV säger:
– Nu måste jag träna ännu mer. (Efter att ha ätit en dammsugare i frestelsetävling)

FRUSTRATIONEN!
NÄR skall vi släppa kopplingen till att träning och rörelse alltid måste vara på grund av för mycket mat eller bestraffning eller ett måste?

Anledningen till att jag plötsligt syns på löpbandet är för att jag vunnit startplats till Göteborgsvarvet! 😀 Anledningen till att min dotter vill bjuda in damerna på fika är för att umgås – inte för att höra att dom tycker dem är tjocka och därmed lägga värderingar till henne som redan håller kakan i handen.

Låt oss bara få träna det vi vill för att vi tycker det är kul eller för att det är skönt eller för att vi mår bra av det eller för att vi har ett häftigt mål framför oss. Låt oss äta det vi vill och är sugna på eller det vi mår bra av – UTAN ångest, utan prestationer, krav, borden eller förväntningar! Jag blir arg!

Enda sättet vi kan uppnå detta är genom att prata om det. Att fint faktiskt rätta människor som av vana säger till min dotter “Åh, nu efter våfflorna får du springa extra mycket ikväll” – Att berätta och framförallt visa att träning är för att vi mår bra och för att det är roligt. Och absolut inget annat. Våfflan äter vi för att det är mat och just den dagen så blev det lite extra gott – utan eftertanke.

Jag vägrar lägga värderingar kring mat och träning hos min dotter och mina kunder. Enda sättet att hitta till en livsstil som innehåller träning för att vi faktiskt gillar det – är att faktiskt hitta ett sätt som gör det roligt. Och slänga prestaskiten i diket.

Jag som njuter av livet, solen, en kopp kaffe och en kaka. 

Min starka dotter som åker skidor för att det är roligt. Inget annat. 



Diana Träning Om Diana PT-livet

No words

Jag skulle rapportera och låta er få följa med på min resa till Los Angeles…

Det gick inte.

Jag skulle samanfatta, återberätta och inspirera i efterhand…

Det går inte.

Såhär en vecka sedan jag kom hem från min resa finner jag mig fortfarande fullkomligt mållös, häpen, tagen och ofattbart tacksam.
Jag hade aldrig i min vildaste fantasi kunnat drömma om att jag skulle få uppleva en sådan här sak. Att få åka till LA för en inspirationsresa inom träning, hälsa och fitness.

Under resans gång (Vi åkte med vår huvudleverantör och togs omhand om deras leverantör på plats) insåg jag hur detta faktiskt är en del av deras liv och hur det någonstans längs vägen nästan tagits förgivet. Jag själv fann mig ivrig som ett barn på julafton som inte kunde dämpa sin iver.

Jag har levt i lyx, hamnat på de mest ofattbara platserna, fått möta de mest fantastiska människorna, ätit den godaste maten och lyssnat till inspiratörer jag inte visste fanns. Jag har fått testa utrustning, upplevelser och maskiner som fått mig att skratta, gråta och svettas. Jag har blivit pånyttfödd på Soulcycle, tränat för första gången i mitt liv iklädd endast träningstopp på överkroppen och jag har inspirerats. Så pass mycket att jag nu fortfarande en vecka efter sakligt behöver jobba med att få ned på papper det jag varit med om för att inte glömma, för att strukturera och faktiskt använda all denna inspiration till konkreta idéer i mitt dagliga arbete på mitt gym TryggaFitness.

USA ligger otroligt i framkant när det gäller träning och dess trender. En del saker är så pass trendiga att dem både hinner komma och gå innan Sverige ens får nys om det. Det känns helt otroligt att jag fått doppa tungan och smaka på ett litet litet utbud av allt de har att erbjuda – och jag kommer definitivt att åka tillbaka.

Tacksam var ordet.
Inspirerad till att testa ännu fler träningssorter. Härhemma och i världen. Att plocka in världen i vårt gym och i mitt liv.



Diana Träning PT-livet

Då bär det av till LA! – Träningsmeckat

Inatt lyfter en nervös men extremt spänd Diana som skall få uppfylla en dröm hon knappt visste att hon hade; Nämligen att få vistas i, utforska och inspireras av träningsmeckat Los Angeles. 

Jag har nog fortfarande inte förstått vilken extrem upplevelse detta kommer bli och jag skall göra mitt yttersta för att under 6 dagar uppdatera er så ofta jag kan. Uppdateringar om hur sanden som Arnold spände sina biceps på känns under fötterna, hur fitnessmaten smakar och allt från branschmässan IHRSA – med dem absolut senaste nyheterna inom träning, fitness och hälsa.

Jag åker för mitt gym TryggaFitness, men självklart också för mig själv som tränare i Level Lifestyle, inspiratör och kreatör. Jag vill ta med mig hem så mycket intryck, upplevelser och smakprover jag bara kan – för att Sverige, Bromölla och mitt gym skall bli det absolut bästa!

Här är några av de saker jag blivit lovad och lagt till själv som jag hemskt gärna vill få utforska under min resa:

– Indoor Skydiving
– Muscle Beach
– Golds Gym
– Sitta ovanför Hollywoodskylten
– Jag vill hemskt gärna testa på Punding. En träningsform, som för LA är gamla nyheter – men för mig och förmodligen er: Helt Nytt. Att trumma sig igenom ett konditionspass. Verkar fullkomligt fantastiskt! Även för någon som ogillar dans. Se vad jag menar här.
– Crossfit! I en amerikansk box. Såklart!
– Äta massvis av gott
– Gå på stjärnorna
– Förhoppningsvis se en och annan stjärna.

Ja… listan kan göras lång. Är det något ni önskar att jag håller ögonen extra öppna för – tveka inte att lägga en kommentar.

LA – Here I come! 😀



Diana Träning Mentalt Okategorierat Om Diana

Jag HAR fett. Jag ÄR inte fett.

På samma sätt som jag kommit till insikt med att träningen är min och ingen annans, Blir jag också mer och mer vän med tanken om att kroppen är min och inte för någon annan.

Det är kroppen som gör det jag vill att den skall göra (eller så tränar vi på det tillsammans).
Det är kroppen som lyfter, drar, springer, och leker med min dotter.
Det är kroppen som igår lyckades genomföra brandmännens fystest och idag gjort många frontböj, boxjumps och militärpressar.

OAVSETT hur den ser ut. Omedveten om hur den ser ut. Ovidkommet hur den ser ut.

Det är så fruktansvärt lätt att i sociala medier-flödet under hashtaggen #icaniwill eller #girlswholift bli krumpen och känna sig otillräcklig på grund av att magrutorna inte syns eller deltan på axeln inte har den där ådran som just :hon: hade.

Men det är när jag Presterar. Gång på gång i min träning som jag bara vill skrika rätt ut att min kropp är fantastisk! Oavsett den lille bilringen på ryggen eller bulan på magen.

Våra kroppar GÖR. Och det är vad de GÖR vi skall salutera.

Min fantastiska kropp. Med fett. Men också med en jädra massa muskler och funktion. 



Diana Träning Mentalt Okategorierat

Att använda sin träning

Det är när vi får sätta vår träning i bruk som vi ser resultat.

Det är när vi märker att vi lyfter tyngre, springer längre och snabbare, hoppar högre, och kommer fram snabbare som vi har fått resultat.

Det är när vi står framför spegeln på morgonen och kommer på oss själva att smålé – DET är resultat.

Det är också resultat när vi utsätter oss för något helt nytt och främmande – Och insér att det faktiskt GÅR.

Igår fick jag förmånen att testa delar av Brandmännens fystest på “mitt” gym TryggaFitness;

I dräkt, med hjälm och med flaskekipage på ryggen fick jag göra både rullbandstest och släptest.
Rullbandstestet går ut på att man går i kläderna (och luva! #klaustrofobi) på hastighet 5,6 i 2 minuter med lutning 2.0 för att därefter addera ytterligare 6 minuter i lutning 6.0.
OTROLIGT jobbigt.

De två aspiranterna som testat innan mig tryckte på nödbromsen efter 4 minuter, efter 5  minuter. Ögonen rullade bak i huvudet på dem. Det blir värme, det blir instängdhet, det blir extrem puls och mjölksyra i vader och lår. Men jag hade bestämt mig; Detta skall jag klara.
När jag nått 5 minuter var det bara att fortsätta. Och stoltheten som infinner sig när man tittar upp och faktiskt ser att klockan passerat de där 8 minutrarna och att människorna runtomkring en står och applåderar – den stoltheten är helt fenomenal.

Moment två inväntade efter bara någon minuts vila. Släptest med docka.
Dockan vägde 120 kg, den skulle “räddas” 25 minuter. Och det skulle ske på under en minut.

 

Och även detta gick. Det gick!!! Jag lever på detta idag. Så jädra häftigt vad kroppenoch psyket klarar av när man sätter sig till det. Våra kroppar är fantastiska! (Och HATTEN AV till alla brandmän därute: SÅ grymma är ni!)



Diana Träning Mentalt Om Diana

Före- och efterbilder som inte syns

Hur mäter vi våra framgångar i träningen?

Oftast i minskade cm, färre kilon på vågen, tyngre vikt på stången eller förlängd distans i spåret. Vi lyfter av hatten till före- och efterbilder på atleter som deffar ner sig till låga fettprocenter och bicepsbulor som växer.
Och prestationer i all ära…

Men det finns en aspekt som får på tok för lite utrymme – Ett resultat som förtjänar att hyllas till skyarna, få löpsedlar och rubriker. Jag talar förståss om de psykiska resultaten.

För mig har träningen inneburit en resa fysiskt – absolut. Men den har skickat mig på en offantlig  psykisk resa som jag aldrig i mina vildaste fantasier vågat drömma om!

Jag föreläser ibland. Och nu senast var publiken oviss för mig. Saminariet skulle hållas på biblioteket och var öppen för allmänheten. Jag valde att döpa föreläsningen till “Jag kan!” och jag tror att besökarna förväntade sig en  inspirationsföreläsning om kost och träning. Istället gav jag dem en hjärtlig och djup berättelse om hur jag gått från att leva med ångest och depressioner till att idag vara prisbelönt företagare, föreläsare, entreprenör och inspiratör.

När jag var 15 år gammal fick jag min första panikångestattack.
Och för dig som inte upplevt det kan jag endast likna det med en total övertygelse om att du kommer dö i samråd med krypningar i hela kroppen och någon som dunkar inifrån ditt bröst och inte tillåter dig att andas.

Jag dog inte den där dagen, men attackerna blev fler. Och fick tillslut sällskap av både depressioner, självdestruktivitet och ångest under många år. Jag var inte värd något i mina ögon.

Det var inte förän jag blev mamma och sakta men säkert började ut och gå som något hände i mig. Helt plötsligt fanns det ett syfte med att jag rörde på mig (och gick ner i vikt, som var av största fokus då) som gav resultat. till mig. Och ingen annan.

Promenaderna blev till korta intervaller och löpning. Löpningen blev till hallträning och till sist också gymträning. Och att i gymmet få upptäcka en muskel på min axel som JAG och ingen annan hade skapat – Innebar ofantliga kickar och nya insikter hos mig. JAG kan skapa det jag vill. Jag kan få resultat. Som bara gynnar mig och min familj. Som ingen annan har med att göra. Och som faktiskt inte stjälper mig. Utan hjälper mig!

Än idag- är det dessa insikterna som håller mig kvar i träningen. Att få gå från ett pass med huvudet lite högre än när jag kom in, att få sträcka på ryggen för att jag minsann tränat för mig själv idag – eller slagit pers i ett tungt lyft – Ger mig självförtroende nog att faktiskt våga så mycket mer. Inte bara inom träningen utan i hela livet.

Och detta är dem fetaste resultaten för mig.

Det går inte att mäta en psykisk hälsas framgång. Men det sägs att ögonen är själens spegelbild – Och jag är bara villig att hålla med.

Jag säger inte att träningen är lösningen på alla världens problem, men om du har svårt att hitta mening, om du ofta betvivlar dig själv – Ge det en chans. Och ha tålamod. Det måste få ta tid.
Försök att få till ett pass. En endaste gång – Det är en boozt utan dess like. Och när du lyckas igen. Och igen – Ja helt plötsligt står du där med leendet. Helt “utan anledning” och insér att du faktiskt mår rätt så jädra bra.

Glöm inte bort de “mjukare” resultaten i din resa – Det är dem som håller allra längst.