Diana Träning Mentalt Okategorierat

Göteborgsvarvet ur en Rookies perspektiv

Löpningen har varit min halvbekante vän de senaste åren. Vi ses ibland och har trevligt, men längtar inte ihjäl oss efter varandra när uppehållet blir för långt.

Den här våren blev jag dock “tvingad” till att återigen se på löpningen med andra ögon då jag anmälde mig till Toughest Malmö  och sedan pang bom vann två startplatser till Göteborgsvarvet (!)

Efter en sekunds velande beslutades det faktiskt att jag och min vän samt gamle kund Martina såklart skulle springa detta tillsammans i ren “baraförattvikan!”-anda.

Sagt och gjort. De få veckorna vi hade på oss att förbereda oss innehöll en hel del asfaltslöpning för att hitta ett gemensamt tempo som känns bra för en distans som frankly är lite obekväm för oss båda. Men efter att vi en vecka innan loppet springer milen till grannstaden och ler åt resultatet – samtidigt insér att vi faktiskt bara är halvvägs på Göteborgvarvets distans – blir insikterna slående verkliga.

21 km – Det är en rejäl utmaning. Inte bara för kroppen, utan framförallt för psyket.

Vi beslutar oss för att göra det till en rolig grej. Känna på distansen. Ha roligt. Ta del av den “folkfest” som alla talar om.

Och Dagen D är här. 

Vi är extremt peppade och hinner precis till startgruppen i tid. Knappt hinner vi tänka innan vi faktiskt är igång. Vi springer!

Efter drygt första kilometern i havet av människor som hejar och hoppar och klappar möter vi en man med skägg som glatt håller upp skylten: “Mindre än ett varv kvar!” och jag ler från öra till öra. Ja men visst! Så sant! 😀 

Vi springer och det känns bra. Faktiskt riktigt bra. Första 5 km svoschade förbi och när man kände minsta motstånd eller negativ tanke var det precis som om någon i publiken såg – och hejade lite extra. “Fan vad grym du är!” “Det här fixar du!”.

10-km snöret passeras och vi ler åt varandra jag och Martina – Det här går ju över all förväntan! Ingen av oss har sprungit ett lopp som är längre än en mil och nu är allt som händer nu – personbästa.

 

15 km och någon utbrister “Nu är det bara 6 kvar!”  VA?! Det här går ju förvånansvärt lätt.

Men så som en blixt från ovan slår krampen till i Hamstrings och benen förvandlas till cementblock efter 16 km (som också är den längsta distans jag någonsin sprungit) 16-17-18 km var de absolut tyngsta jag någonsin försökt springa i hela mitt liv. Jag kan inte böja på benen och vid ett tillfälle tar jag t.o.m av mig skorna och springer i strumplästen.

“Jag kommer dö. Det här går ju inte”

Smärta.

Men så – på något vis så fortsätter vi. Lunkar, lufsar, går, joggar. Och det släpper. Sista tre km går helt okej och när vi insér att det är EN endaste kilometer kvar är det bara pannbenet kvar. “Jag SKA in i mål!”

Vi kommer in på arenan, underlaget mjuknar, jublen ökar och vi fortsätter, fortsätter hela vägen in…

 

Vi klarade det! Vi fucking klarade det!

Det är knappt att benen bär mig till medaljutlämningen – men detta är den tyngsta medaljen jag någonsin burit runt min hals. Att klara ett lopp som i mina ögon tillhörde “Eliten” – är en makabert fantastiskt vacker känsla.

“Allt är möjligt.” Trots viktuppgång dåligt självförtroende sjukdomar motgångar tvivel

ALLT är möjligt.

Jag vill tacka Göteborg och alla dess underbara människor som under hela vägen gjorde majoriteten av loppet till ett glädjande dansande event. Tack till Martina som var den bäste av kompanjoner hela vägen. Det här är något jag definitivt kommer göra om!

Med vetskapen och erfarenheten i ryggsäcken kan man nu bara träna sig till ett bättre resultat och en om möjligt ännu mäktigare känsla.

Idag lever jag på endorfinerna, min dotters grattiskram och den värkande kroppen som tackar mig för en utmaning som heter duga.

Tack kroppen, för allt du kan.


Du kanske också gillar

2 Kommentarer

  • Svara
    Raz
    22 maj, 2017 at 09:09

    Bra jobbat! Mvh Skyltmannen

  • Lämna en kommentar